Wifi och landgångsvakt i Whangarei

Vi har Wifi! I torsdags förmiddag anlöpte vi Whangarei och sen dess har det varit fullt upp med underhållsarbeten. Vi har tömt stora delar av skeppet och påbörjat omfattande rengöring. Bramstången och bramrån har kommit ner och har, tillsammans med en bunt andra rundhult, hamnat i ett stort skjul en bit bort där skrapning och slipning startat. Det kommer att krävas en del snickerier där eftersom båda bramgrunkorna är i rätt dåligt skick. Inte så kul att hänga trettio meter över ett stormande hav på pinnar som man vet är genomruttna... Själv har jag fortsatt med diverse småsnickerier samtidigt som jag har inrett en verkstad åt mig i en container ett stenkast från skeppet. Smaka på ordet... Verkstad! En arbetsbänk, riktiga förvaringshyllor... Ingen mer krälande under durken för att hitta rostiga gamla verktyg, inget mer balansera omkring arbetsstycken på fallfärdiga sågbockar medan däcket rullar som en gammal kossa. Och varvet har Wifi.

Men min kamera strejkar fortfarande så det lär inte bli några bilder på några veckor, tills jag hinner köpa en ny.

I skrivande stund sitter jag landgångsvakt ombord, trots att vi ligger stadigt förtöjda inom ett inhängnat varvsområde. Vi arbetar rätt mycket, som vi tenderat att göra hela tiden här. Under veckorna på varvet purras vi klockan 07.30 varje morgon och arbetar till kl 18.00, plus eventuell övertid och och nattvakter. Sju dagar i veckan.

Surfing på Ninety Mile Beach

Min kamera har pajjat. Antar att den salta havsluften blev för mycket för den till sist... Det är en smula katastrofalt för bloggandet, särskilt med tanke på att vi inte kommer att vara i Auckland på nästan en månad nu. Antar att utbudet av kameror kommer att vara ganska klent i lilla Whangarei, där vi ska ligga i torrdocka. Alltså kommer den närmaste månaden att vara ganska textbaserad. Om jag ens hittar något ställe att koppla upp datorn där ute på vischan.

Innan kameran bröt ihop hann jag ta en del bilder från surfingen under min ledighet, förrförra veckan. Jag hade fem dagar borta från fartyget, hela årets semester i ett svep. Facket har inte så mycket att säga till om ombord... Ett tag tänkte jag resa runt lite mer under min ledighet, ta en närmare titt på mitt tillfälliga hemland, men i efterhand så kändes det helt rätt att strunta i alltihop och åka och surfa istället. Om jag ska resa i Nya Zeeland vill jag ha minst några veckor, så det får vänta till efter perioden på Søren Larsen. Surfingen var hur skön som helst. Och otroligt avkopplande att bara veta att man inte har några plikter på en hel vecka, mer än att fånga vågor och stretcha efteråt... Ombord händer det alltid saker som kräver uppmärksamhet och det är ofta svårt att få tillräckligt med sömn. Dessutom kan man alltid bli väckt eller engagerad under lediga stunder om något oplanerat dyker upp som kräver en insats. Under vecka efter vecka är man aldrig ledig så länge man är ombord.

Jag följde med en surfskola upp till Ninety Mile Beach uppe i Northland. Ungefär fem timmars resa på vindlande landsvägar med kossor i grönskande hagar, palmer och branta berg. Vädret sög ganska fett hela veckan, men vad spelar det för roll att det regnar? Vi var ändå i vattnet hela tiden. Ninety Mile Beach är i själva verket aningen kortare, men i alla fall minst 100 km lång, om inte längre. Oavbruten strand från Shipwreck Bay i söder hela vägen upp till Nya Zealands nordspets. Vi höll till i lilla Ahipara, precis där stranden börjar längst i söder. Här kan man välja mellan stränderna eller olika point breaks ute på uddarna söderut. Är vädret fel för surfing på västkusten är det ganska nära till ostkusten.


Nio förväntansfulla surfare kliver ur bussen.


Utsikten från vardagsrummet är superavkopplande. Bara sand och vågor! Vid högvatten tar det en minut till vattnet, vid lågvatten ca tre. Stränderna är allmän mark men landet är så glesbefolkat att det sällan blir problem med trängsel. Vi delade vår strand med enstaka hundägare, fiskare och ryttare till häst. En och annan bil körde förbi under dagarna, eller parkerade ute på sanden.


Vidsträckta stränder med en och annan härdig liten växt och spridda surfare.


Vågorna kunde vara riktigt stora ibland. Man får kämpa som en tok för att ta sig ut genom bränningen. En av dom värsta vågorna träffade mig när jag var en smula oförberedd och jag trodde nästan den skulle slita skallen av mig. Berätta inte för mamma och pappa att min försäkring har gått ut!


Gänget på väg ut i vattnet. Alla är inte med på den här bilden, men totalt var vi 12 pers: Jag från Sverige, Peter, Theresa och Laura från Tyskland, John, Vicky och Becky från Storbrittanien, Anna från Auckland, Angelo från Rom och Sam från Sydney. Plus Kane och Ai från Auckland (Fast Ai är från början från Japan) som tog hand om oss förrvirrade nybörjare.


Jag är lite dålig på att organisera ihop bilder på mig själv, men jag fick till själva surfingen ganska bra, jag lovar. Här är det Anna som jagar en våg.


...och fångar den!


Surfare på väg mot vattnet.


Och surfare i vattnet.


Här är vår utsikt mot uddarna där Ninety Mile Beach börjar längst i söder.


Samma utsikt på natten. Om kvällarna satt vi ute på verandan och lekte fåniga lekar.


En dag åkte vi ut på udden för att plocka musslor. Kane avslöjade sen sina skills bland grytorna och kokade dem i en sjukt smarrig sås. Här ute lär det, vid rätt väder, finnas point breaks som man kan fånga och bara surfa med i typ en evighet. Eller i alla fall tillräckligt länge för att man ska behöva promenera med brädan mer än kvart tillbaka till utgångspunkten.


Havet bryter mot klipporna utanför Shipwreck Bay.



Kane ger en liten introduktion till tekniken för nästa lek...


...Sandboarding!


Till sist är det bara det här det handlar om. Vågorna, naturupplevelsen med alla sinnen. En mycket liten människa som möter ett väldigt stort hav. (Klicka på bilden för större version.)

Louis Vuitton Cup

Sen någon vecka tillbaka pågår Louis Vuitton Cup i Auckland. Stans gästhamnar är fulla med löjligt stora lyxyachter och varje dag rejsar seglingssportens världselit mot varandra i hamnen. Idag och i förrgår var vi ute på vattnet för dagturer med passagerare som får lite "Hands to braces, Heave Ho!" blandat med en ordentlig dos kolfiber och kevlar i hög hastighet.

Imorgon bitti startar min lediga vecka. Jag ska åka norrut och surfa i fem dagar.



Många båtar är ute på vattnet för att titta.


Hård kamp vid rundningsmärket...


Båtarna länsar vidare, sedda från bramrån.

Underhållsarbete

Måndag - torsdag har vi ägnat oss åt underhållsarbete ombord. Långa slitsamma arbetsdagar, men kul att se tydliga resultat av jobbet. Överallt har folk varit igång, under och över däck, och uppe i riggen. De flesta har jobbat åt Cubie, båsen. Som timmerman har jag min egen lilla enmansavdelning, direkt under befälen. Jag har spridit sågspån och oljud överallt medan jag målmedvetet ägnat mig åt den viktiga uppgiften att göra träbitar mindre och sedan fästa dem på olika ställen.


Så här såg en typisk arbetsplats ut. Till vänster i bild är en liten skrubb för en brandsläckare. Den nya brandsläckaren är större än den gamla och jag har gjort en liten försänkning i durken så den ska få plats.


Det här är kontoret. Japp, det är min binge.


Och här är luckan i durken, under vilken alla verktyg och maskiner på något mirakulöst sätt får plats. Och alla beslag och fästelement också.



Cubie renoverar ett block med assistans från Boris och Elliot


Mark jobbade med att knacka rost och måla om nagelbänksstöttor.


Andy gjorde något mystiskt i maskinrummet som vanligt. Inte så konstigt egentligen eftersom han är vår maskinist.


Tre bandidos... Heather, Elliot och Amy slipar gaffeln.


Så här jobbar en sann chef! Nya förstestyrmannen Nic tar en fika.


Fast det hände att hon faktiskt gjorde saker på riktigt också...


Kai gör en vända i byssan...


...och visar sina skills som snickare samtidigt! Japanese magic...