Innan kameran bröt ihop hann jag ta en del bilder från surfingen under min ledighet, förrförra veckan. Jag hade fem dagar borta från fartyget, hela årets semester i ett svep. Facket har inte så mycket att säga till om ombord... Ett tag tänkte jag resa runt lite mer under min ledighet, ta en närmare titt på mitt tillfälliga hemland, men i efterhand så kändes det helt rätt att strunta i alltihop och åka och surfa istället. Om jag ska resa i Nya Zeeland vill jag ha minst några veckor, så det får vänta till efter perioden på Søren Larsen. Surfingen var hur skön som helst. Och otroligt avkopplande att bara veta att man inte har några plikter på en hel vecka, mer än att fånga vågor och stretcha efteråt... Ombord händer det alltid saker som kräver uppmärksamhet och det är ofta svårt att få tillräckligt med sömn. Dessutom kan man alltid bli väckt eller engagerad under lediga stunder om något oplanerat dyker upp som kräver en insats. Under vecka efter vecka är man aldrig ledig så länge man är ombord.
Jag följde med en surfskola upp till Ninety Mile Beach uppe i Northland. Ungefär fem timmars resa på vindlande landsvägar med kossor i grönskande hagar, palmer och branta berg. Vädret sög ganska fett hela veckan, men vad spelar det för roll att det regnar? Vi var ändå i vattnet hela tiden. Ninety Mile Beach är i själva verket aningen kortare, men i alla fall minst 100 km lång, om inte längre. Oavbruten strand från Shipwreck Bay i söder hela vägen upp till Nya Zealands nordspets. Vi höll till i lilla Ahipara, precis där stranden börjar längst i söder. Här kan man välja mellan stränderna eller olika point breaks ute på uddarna söderut. Är vädret fel för surfing på västkusten är det ganska nära till ostkusten.
Nio förväntansfulla surfare kliver ur bussen.
Utsikten från vardagsrummet är superavkopplande. Bara sand och vågor! Vid högvatten tar det en minut till vattnet, vid lågvatten ca tre. Stränderna är allmän mark men landet är så glesbefolkat att det sällan blir problem med trängsel. Vi delade vår strand med enstaka hundägare, fiskare och ryttare till häst. En och annan bil körde förbi under dagarna, eller parkerade ute på sanden.
Vidsträckta stränder med en och annan härdig liten växt och spridda surfare.
Vågorna kunde vara riktigt stora ibland. Man får kämpa som en tok för att ta sig ut genom bränningen. En av dom värsta vågorna träffade mig när jag var en smula oförberedd och jag trodde nästan den skulle slita skallen av mig. Berätta inte för mamma och pappa att min försäkring har gått ut!
Gänget på väg ut i vattnet. Alla är inte med på den här bilden, men totalt var vi 12 pers: Jag från Sverige, Peter, Theresa och Laura från Tyskland, John, Vicky och Becky från Storbrittanien, Anna från Auckland, Angelo från Rom och Sam från Sydney. Plus Kane och Ai från Auckland (Fast Ai är från början från Japan) som tog hand om oss förrvirrade nybörjare.
Jag är lite dålig på att organisera ihop bilder på mig själv, men jag fick till själva surfingen ganska bra, jag lovar. Här är det Anna som jagar en våg.
...och fångar den!
Surfare på väg mot vattnet.
Och surfare i vattnet.
Här är vår utsikt mot uddarna där Ninety Mile Beach börjar längst i söder.
Samma utsikt på natten. Om kvällarna satt vi ute på verandan och lekte fåniga lekar.
En dag åkte vi ut på udden för att plocka musslor. Kane avslöjade sen sina skills bland grytorna och kokade dem i en sjukt smarrig sås. Här ute lär det, vid rätt väder, finnas point breaks som man kan fånga och bara surfa med i typ en evighet. Eller i alla fall tillräckligt länge för att man ska behöva promenera med brädan mer än kvart tillbaka till utgångspunkten.
Havet bryter mot klipporna utanför Shipwreck Bay.
Kane ger en liten introduktion till tekniken för nästa lek...
...Sandboarding!
Till sist är det bara det här det handlar om. Vågorna, naturupplevelsen med alla sinnen. En mycket liten människa som möter ett väldigt stort hav. (Klicka på bilden för större version.)
No comments:
Post a Comment