Att dra av plåstret långsamt...

Fortfarande kvar på Søren Larsen i Whangarei. Vi jobbar på för fullt och bitar börjar komma på plats igen. Halva fördäcket har varit bortplockat, liksom en stor del av förhydningen på babords bog. Tusen andra små projekt pågår samtigt. Diverse ombyggnader i maskinavdelningen, nya rundhult, total toalettrenovering, ommålningar, nya vant, osv, osv. De senaste dagarna har jag jobbat med att byta ut en bit av relingen, laskat in en ny spanttopp och bytt klossar som stöttar dävertar. Det är en liten nackdel att jag redan är båtsnickare sen tidigare. Det finns tusen saker att lära här, men jag hålls sysselsatt med att slakta trä. Alltid intressant och utmanande men jag har trots allt gjort det ganska mycket tidigare.

När jag skriver är det måndag kväll och jag planerar att stanna här till onsdag kväll eller torsdag morgon. Två arbetsdagar kvar alltså. Känns rätt vemodigt att lämna fartyget. Samtidigt har det varit lite konstigt att hänga kvar här, nu när jag bestämt mig för att dra vidare. Lite som att dra av ett plåster väääldigt långsamt. Jag tänkte ta bussen ner till Auckland och antagligen ta ett flyg därifrån till Sydön. Vill hinna se så mycket som möjligt av landet och samtidigt koppla av och bara softa, något jag gjort alldeles för lite de senaste månaderna... Antagligen blir ett stopp i Wellington också, Nya Zeelands huvudstad. Märklig demografi här, ungefär en tredjedel av Nya Zeelands invånare bor i Auckland, 1,3 miljoner människor. Huvudstaden däremot har inte ens 400 000 invånare, "Windy Welly". Jag har en vecka att resa runt, fredag 3 april går flyget till Kuala Lumpur.

Hur man krossar sina drömmar... Och bygger nya...

Okej, nu är det bestämt. Jag satt uppe till klockan ett igår kväll och funderade, men tillslut var det bara att köra, liksom. Jag lämnar Søren Larsen och Nya Zeeland och flyger norrut för att mönstra på Windy II i Malaysia. Det finns ett antal anledningar, både positiva och negativa, men jag väljer att fokusera på de positiva.

Framför allt tror jag att arbetet på Windy kan bli otroligt utmanande och lärorikt, och jag anar ett stöd från arbetsgivaren som jag saknat de senaste månaderna. Jag kommer att jobba som båtsman och ansvara för ett litet team som jobbar med en total ombyggnad av skeppet. Dessutom får jag en anständig lön, betald semester, schemalagd ledighet och såna grejer. Känner kaptenen sen tidigare, han var förstestyrman på Götheborg när jag seglade där.

Kommer att sakna gänget jag lärt känna ombord... Min binge i förskansen, där jag ägnat mig åt ofrivillig tåflört med Heather medan Kent bränner av morgonens fjärtserenad från kojen ovanför... Och det är ganska mycket antiklimax att inte segla till alla öarna. Men Stilla havet lär ligga kvar där det ligger och jag kommer kanske dit längre fram någon gång istället. Stannar cirka två veckor här i Whangarei och sen tänkte jag ta en vecka ledigt för att ladda batterierna lite innan jag dyker upp i Ipoh, nära gränsen till Thailand.

Surrealistisk upptagning i Whangarei

Igår åkte vi upp på slipen. Vi purrades 05.15, två timmar tidigare än vanligt, för att träffa morgonens högvatten. Med hjälp av vår egen maskin och tre små puffbåtar gled vi över till den väldigt stora vagnen och förtöjde skeppet med förspring och akterspring. Varvsarbetarna som bemannade vagnens stödarmar utgjorde en märklig syn, fastklamrade i gryningen på sina små stolpar. Skrovet pallades upp under vattnet ett team av dykare och sen började trehundra ton fartyg otroligt långsamt masa sig upp på torra land.

Utsikten från frukosten i morse var något surrealistisk. Skrovet är djupt och sjösättningsvagnen är ganska hög. Från Søren Larsens däck hade vi en fantastisk utsikt över varvsbyggnader och omkringliggande landskap, medan vi drack vårt morgonkaffe. När man tittar ner över relingen så ser alla ganska små ut, där nere på varvsplan. En stor trapp leder upp till däck från marken.

Slavarbete och hjulningar i Whangarei

En dryg vecka av årets underhållssäsong har gått. Vi väntar fortfarande på att få komma upp i torrdocka, eller snarare upp på slip. De har den fetaste sjösättningsrampen jag någonsin sett här, med en vagn som tar upp båtar flera gånger större än Søren Larsen. Som timmerman uppskattar jag verkstaden och möjligheterna att faktiskt få saker gjorda. Men det suger att vi aldrig är lediga. I längden blir det rätt tröttsamt att jobba sju dagar i veckan. Har fått erbjudande från en annan båt som ger en dag ledigt i veckan och som faktiskt betalar en riktig lön. Verkar vara riktigt lärorikt och intressant arbete dessutom. Fast de ska inte till Stilla havet... Jag har hört så mycket om öarna vi ska besöka och längtar verkligen efter att få se alltihop. Dessutom är det ett fantastiskt gäng som jobbar på däck just nu och det skulle vara synd att lämna dem. Det enda riktiga bottennappet är kaptenen som vi haft den senaste månaden, men det verkar som han sagt upp sig och inte kommer att följa med på Stilla havsresan.

Whangarei är en liten industristad några timmars bilresa norr om Auckland. Ca femtiotusen människor bor här. Förutom att jobba häcken av oss ägnar vi tiden åt att grilla på den stora gräsmattan inne på varvsområdet, träna på att hjula samt dricka öl på den lokala sunkpuben i vår förort eller på den irländska puben inne i staden. Plus att vi använder däckshuset som internetcafé förstås, nu när vi har wifi ombord. Fast uppkopplingen är lite lynnig och verkar fungera varannan dag i bästa fall.