Livet ombord

Igår morse kom vi tillbaka efter julseglingen En underbar segling måndag - lördag, som tog oss genom dramatiska skärgårdar och till blomstrande djungelöar. Äntligen lite av den riktiga varan, efter allt slit med charterturer i hamnen! Jag har just ådragit mig en förkylning. Hade feber i natt och sitter nu och snörvlar på det lokala internetcaféet. Här nedan följer en bunt bilder från livet ombord, mest från de första veckornas chartersäsong.



Den här bilden är tagen akter om däckshuset. Ungefär som det brukade se ut under charterturerna i december. Party...



Här är Amy och Amy. Amy i T-shirt är vår förstekock. Hon är från Massachusetts och lagar god mat. Amy i förkläde är från en cateringfirma. Hon var på plats praktiskt taget varje chartertur, och kom att bli nästan som en i besättningen.



Så här ser Kai ut snett uppifrån. Han är från Japan, är storvuxen och har ett yvigt kroppsspråk. Det är inte alla som stämmer in på de förutfattade meningarna... Han kommer att vara med hela året och när jag mönstrar av kommer jag förhoppningsvis inte prata sämre japanska än innan. I min packning ingår till och med en lärobok i det gudsförgätna språket.



Två söndagar i december gjorde vi dagsseglingar, en skön omväxling från charterturerna. Här har vår båtsman Cubie tagit upp en av gästerna på en dagssegling till förmärsplattformen. (Ursäkta syftningsfelet.)



Vår kajplats i Auckland ligger centralt på första parkett, men det är lite trångt att vända. När vi lägger till brukar vi ha en båt ute som hjälper till att knuffa.

Mycket att göra ombord...

Schemat ombord är hektiskt, minst sagt... Jag hinner inte alls skriva så mycket blogg som jag hade tänkt och ännu knepigare blir det eftersom det inte finns uppkoppling på fartyget. Här kommer det en bunt bilder. Bilderna från förra inlägget visar min koj i förskansen samt Elliot från Australien och båtsmannen Cubie från England, som försöker se skitcoola ut.

Bilderna i detta inlägg föreställer mig, Søren Larsen och Aucklands hamn.

Toalettstädning, snickerier och japanska skyltar

Måndag 1 december
Idag flyttade jag från en av gästhytterna till förskansen, stor som en mindre klädkammare. Ett utrymme som jag de närmaste tio månaderna ska dela med Izzy, Heather, Hannah (”I’m a palindromic Hannah”), Cubie och Jarren. Ombord finns också förste styrman Gareth, andre styrman Ally, intendenten Amanda, kockarna Jenny och Amy, maskinisten Andy, samt Kai, Elliot, och Boris. Dessutom hänger några av den gamla besättningen kvar: Kocken Ali, timmermannen Darren, hans namne kapten Darren, och en del andra som dyker upp ibland.

Första seglingsdagen är först på lördag. Fram till dess kommer dagarna att vara fyllda av alla tänkbara varianter av städning och langningskedjor. Plus lite snickerier på toppen. Jag har mönstrat på som deckhand och chippy (carpenter). Avmönstrande timmermannen Darren visar mig runt. Verktygssituationen är kaotisk.

Tisdag
Nya zeeländare har totalt ingen koll alls på kaffe. Det är svagt brunfärgat vatten som serveras. Britterna och amerikanerna verkar helt nöjda med den situationen. Är det bara svenskar och italienare som har någon som helst ordning på sitt kaffe? Situationen föreföll hopplös tills jag hittade burken med snabbkaffe att spetsa det bruna varmvattnet med.

Idag började jag plocka isär durken framför maskinrummet för att ge tillträde åt ett rörarbete som vår maskinist Andy ville göra. På kvällen var vi ett gäng som gick till den lokala bion och kollade på senaste Bondfilmen. Arkitekturen i Auckland är intressant. Det finns inte så många gamla byggnader. Staden är ju inte heller så värst gammal. Många av de nya husen i stadskärnan har ett tydligt futuristiskt stuk. Man har ägnat sig åt ett slags lekfull modernism, utan alltför stor ängslighet, men samtidigt utan att helt tappa fokus. Byggnaden med biografen är inget undantag. Det tydligaste exemplet är nog annars Aucklands Sky Tower. Det lär vara södra halvklotets högsta byggnad. Ser ut som ett stycke rekvisita ur en science fictionfilm från sextiotalet.

Onsdag
Søren Larsen imponerar, eller snarare gör organisationen och personalen det. I Sverige sägs det att vi svenskar är informella och lagt oss av med gammaldags hierarkier. Det påståendet gäller i allra högsta grad ombord på Søren Larsen, kombinerat med en hög grad av professionalism. Vår förste styrman Gareth är alltid framåt och livar upp stämningen, helt och hållet en av gänget i sättet att umgås. Samtidigt är han mycket kunnig och noggrann med gott sjömanskap, och dessutom en utmärkt pedagog. Om man ska hitta något att klaga på ombord så är det frukostarna som är lite torftiga. Och kaffet förstås. Annars är det mycket av utrustningen som verkar lite gammaldags, men det är kanske bara charmigt. Fast jag blev lite besviken och förvånad över att inte hitta något internet ombord, vare sig tillhörande skeppet eller någon av besättningen. Jag är hänvisad till internetcaféer. Det känns som backpacking på nittiotalet...

Idag fortsatte arbetet med durken framför maskinrummet. Jag klöv och hyvlade ekplank på kajen för att tillverka lister för durkplankorna. De ska göras löstagbara så att framtida maskinister lätt ska kunna komma åt sina svartvattentankar utan hjälp av timmermannen. På kvällen återupptog jag min halvt insomnade träning. Auckland Central Shorinji Kempo Branch ligger centralt på Queens Street, 15 minuters promenad från skeppet. Det har varit lite hektiskt de senaste månaderna och jag har nog bara tränat ett halvdussin gånger i Stockholm sen SM i våras. Det är riktigt nyttigt att träna på ett nytt ställe. De gör saker annorlunda. Mer fokus på embu. Väldigt explosiva och med god rytm. En del gammaldags tekniker och till och med saker som jag aldrig hört talas om på träningen hemma. Efteråt hamnade vi på en otroligt mysig japansk bar som låg på ungefär 42 sekunders gångavstånd från träningslokalen. Det är överhuvudtaget väldigt mycket asiater och asiatisk kultur här. Jag har nog inte läst så mycket japanska på öppen gata sen jag var i Tokyo senast. Många skyltar är två- eller flerspråkiga. Man kan till och med se saker som "nihongo no menyuu ga arimasu" (Vi har japansk meny) textat i fönstret till icke-japanska restauranger.

Torsdag
Idag avslutade jag jobbet med durken framför maskinrummet. Dessutom har vi haft en genomgång av brandskydd, vi har jagat ölburkar, burit tvätt, diskat, tätat bordläggning och städat durk. Och mycket annat.

Fredag
Sitter uppe på natten och skriver. Ankarvakt 01 – 03. Partyt pågår för fullt på kajerna. Dagen har ägnats åt en uppsjö olika aktiviteter. Inte minst städning. ”A sailor is who I am, cleaning is what I do.” Dessutom har sjöräddningspiloten Herbie gett oss en föreläsning om helikopterassistans, maskinisten Andy har gått igenom de tekniska systemen, Ian från kontoret har berättat om charterarbete och Søren Larsens historia, vi har fått besättningskläder, jag har skaffat simkort till mobilen och mycket annat. Och kapten Jim har varit här och presenterat sig, legendomsusad före detta skeppare på Søren Larsen. Han är sjuttiotre år gammal fast det var han visst förra året också, så läget är lite oklart.

Jag avslutar mitt nattliga vaktpass med en sista säkerhetsrond innan jag går och väcker Cubie. ”Cool, thank you”, svarar hon. Vad är det för slags störd och förvirrad respons på att bli väckt klockan 03 på natten? ”I hate you and will kill you repeatedly in unimaginable ways”, skulle vara mer på sin plats.

Lördag
Äntligen segling! Förmiddagen ägnas som vanligt åt städning, men strax innan lunch kliver femton glada socialarbetare ombord för fyllas med alkohol av sin arbetsgivare i enlighet med jultraditionerna. Det är riktigt fin vind, men på de här korta charterseglingarna blir det ändå mest motorgång. Farvattnet i hamnen har en långsmal form och är fullsmockat med småbåtar, så det lämpar sig inte för kryss. Alltså kör vi maskin en bit upp mot lovart, sätter de två märsseglen, seglar en bit undan vinden och kör sedan motor tillbaka. Väl tillbaka och förtöjda kryper det fram att den avmönstrade besättningen har gjort något fuffens med focken. Ett gäng går till väders och avbeslår seglet, och vinden sveper ner stora, vackra moln av kokosflingor över fördäck. Vattenslangar rullas ut och vi bemannar kvastarna...

Under veckan har jag gjort flera halvhjärtade försök att få ordning på min nautiska engelska och arbetet med förtöjningar, segel, och så vidare flyter på friktionsfritt *host*.

På kvällen är det en ny charter och nu går det vilt till. Musiken strömmar mellan däckshuset och stormasten, och i baren är det fullt upp hela kvällen.

Söndag
Söndag betyder seglingsdag på riktigt ombord på Søren Larsen! Idag tog vi emot individuella bokningar från allmänheten och seglade runt under några timmar bland öarna ute på Hauraki Gulf.

På kvällen var det åter en charter inklämd. Fullt ös medvetslös.

Äntligen framme!

Lördag 29 november
Vid sjutiden på morgonen landar vi på Aucklands flyplats. Ungefär 30 timmar har nu spenderats på flygplan och flygplatser, till den ganska rimliga kostnaden av 230 kronor per timme. Kostnaden för ekosystemet, i form av bidrag till den antropogena atmosfäriska koldioxoden, vill jag helst slippa tänka på. Första uppdraget på plats är att komma in i landet. Jag har inte orkat ljuga ihop något bra svar till frågeformulärets ruta för adress i landet och myndigheterna är misstänksamma. Frågorna hopar sig. Kanske misstänker man att jag kommer att ägna mig åt aktiviteter som kräver arbetsvisum.

Till slut sitter jag på bussen in mot staden och kan insupa de nya intrycken av mitt tillfälliga hemland. Barrträden är väldigt strikt symmetriska och grafiska. Förorterna är platta och färgglada, med oändliga mängder små prydliga envåningshus, här och där avbrutna av lokala centra med en handfull mindre butiker och andra sorters näringsverksamhet. Ett par timmar efter landningen kliver jag av i Princes Wharf i centrala Auckland. Lite letande leder snart fram till målet som jag har arbetat i flera månader för att nå. Där ligger hon, brigantinen Søren Larsen, mitt hem för de närmaste tio månaderna. Hon har precis kommit hem från sista etappen av den gångna säsongens färd runt Stilla havets övärld. Förtöjningarna har lagts fast och gästbesättningen är i full gång med att plocka upp sin packning och ta farväl av fasta besättningen. Kaos råder. Åtminstone ser det ut så på ytan. Mitt första intryck är att detta är ett skrattande fartyg med en skandinavisk touch. Besättningen verkar trivas och ha genuint roligt tillsammans.

Ombord träffar jag Maho från Japan. Tyvärr kommer hon att lämna skeppet under veckan som kommer, i likhet med resten av den nuvarande besättningen. Senare under dagen mönstrar dock Kai på, också han från Japan. Han kommer att vara ombord hela året. Det är intressant att lyssna på Kai och Maho när de pratar om segelfartyg. Hur säger man ”en av jungmännen var kvar i fotperten när vi började brassa om förtoppen” på japanska? ”Kai” betyder förresten hav. Hur coolt är inte det för en sjöman?

På natten är det fullt ös. Jag sitter landgångsvakt 01.00 - 03.00 och festen pågår för fullt överallt på kajerna runtom. Musiken från de tre eller fyra närmaste ställena blandas på vårt akterdäck. Kajen är full av människor som driver fram och tillbaka. Tvärs ut om styrbord, på ett tiotal meters avstånd och ungefär i höjd med märsrårna, hänger ett gäng drickande unga partydjur från sin balkong på Hilton hotel. En mycket berusad, ganska trevlig och en smula påstridig man, uttrycker sin beundran för skeppet och försöker utan framgång vinna tillträde till dess däck.

På väg!

Torsdag 27 nov
Resans första dag. Klockan 11.10 lyfter planet från Arlanda. Första sträckan är kort, bara ett litet skutt med SAS till Heathrow i London. Väl där kommer första bakslaget. Min biljett är preliminärt bokad med returresa i maj, men min visumstatus tillåter egentligen inte att jag stannar längre än tre månader. Immigrationsmyndigheterna samarbetar med flygbolagen, så vid Air New Zealands incheckningsdiskar blir det stopp. Ett telefonsamtal till Kilroy travels i Sverige reder ut situationen och efter lite trixande är jag förbi incheckning och säkerhetskontroller och kan äta en försenad lunch utanför gejten. Därefter följer en riktig långflygning till Los Angeles. Från London går resan in i natten någonstans över Grönland och natten följer med oss över den nordamerikanska kontinenten. Det är tidig kväll lokal tid när vi landar i LA men redan mörkt. Hemma har klockan för länge sedan passerat midnatt. Alla skyltar i transitområdet är tvåspråkiga. Engelskan komplementeras inte av spanska, kinesiska eller något annat språk jag hade väntat mig i den här delen av världen, utan av japanska! Vi stannar cirka två timmar för tankning av planet och bensträckare för oss passagerare.

Jag är lite sliten efter de senaste dagarnas rejs med packning, flytt och städning och större delen av detta 35 timmar långa dygn ägnar jag åt att sova i flygplanssätena. Tiden på flygplatserna går till viss del i nostalgins tecken. Senast jag besökte London var jag arton och i Kalifornien har jag inte varit sen jag levde luffarliv där när jag var femton år gammal.

Fredag 28 november
Den här dagen hoppade jag i stort sett över. Jag vet inte exakt när vi passerade datumlinjen men det lär ha varit någon gång runt midnatt. Torsdag övergick på något sätt i lördag, medan jag sov, hängande tiotusen meter över det väldiga Stilla havet. Ungefär samtidigt bör vi ha passerat ekvatorn, första gången för mig.