Äntligen framme!

Lördag 29 november
Vid sjutiden på morgonen landar vi på Aucklands flyplats. Ungefär 30 timmar har nu spenderats på flygplan och flygplatser, till den ganska rimliga kostnaden av 230 kronor per timme. Kostnaden för ekosystemet, i form av bidrag till den antropogena atmosfäriska koldioxoden, vill jag helst slippa tänka på. Första uppdraget på plats är att komma in i landet. Jag har inte orkat ljuga ihop något bra svar till frågeformulärets ruta för adress i landet och myndigheterna är misstänksamma. Frågorna hopar sig. Kanske misstänker man att jag kommer att ägna mig åt aktiviteter som kräver arbetsvisum.

Till slut sitter jag på bussen in mot staden och kan insupa de nya intrycken av mitt tillfälliga hemland. Barrträden är väldigt strikt symmetriska och grafiska. Förorterna är platta och färgglada, med oändliga mängder små prydliga envåningshus, här och där avbrutna av lokala centra med en handfull mindre butiker och andra sorters näringsverksamhet. Ett par timmar efter landningen kliver jag av i Princes Wharf i centrala Auckland. Lite letande leder snart fram till målet som jag har arbetat i flera månader för att nå. Där ligger hon, brigantinen Søren Larsen, mitt hem för de närmaste tio månaderna. Hon har precis kommit hem från sista etappen av den gångna säsongens färd runt Stilla havets övärld. Förtöjningarna har lagts fast och gästbesättningen är i full gång med att plocka upp sin packning och ta farväl av fasta besättningen. Kaos råder. Åtminstone ser det ut så på ytan. Mitt första intryck är att detta är ett skrattande fartyg med en skandinavisk touch. Besättningen verkar trivas och ha genuint roligt tillsammans.

Ombord träffar jag Maho från Japan. Tyvärr kommer hon att lämna skeppet under veckan som kommer, i likhet med resten av den nuvarande besättningen. Senare under dagen mönstrar dock Kai på, också han från Japan. Han kommer att vara ombord hela året. Det är intressant att lyssna på Kai och Maho när de pratar om segelfartyg. Hur säger man ”en av jungmännen var kvar i fotperten när vi började brassa om förtoppen” på japanska? ”Kai” betyder förresten hav. Hur coolt är inte det för en sjöman?

På natten är det fullt ös. Jag sitter landgångsvakt 01.00 - 03.00 och festen pågår för fullt överallt på kajerna runtom. Musiken från de tre eller fyra närmaste ställena blandas på vårt akterdäck. Kajen är full av människor som driver fram och tillbaka. Tvärs ut om styrbord, på ett tiotal meters avstånd och ungefär i höjd med märsrårna, hänger ett gäng drickande unga partydjur från sin balkong på Hilton hotel. En mycket berusad, ganska trevlig och en smula påstridig man, uttrycker sin beundran för skeppet och försöker utan framgång vinna tillträde till dess däck.