På väg!

Torsdag 27 nov
Resans första dag. Klockan 11.10 lyfter planet från Arlanda. Första sträckan är kort, bara ett litet skutt med SAS till Heathrow i London. Väl där kommer första bakslaget. Min biljett är preliminärt bokad med returresa i maj, men min visumstatus tillåter egentligen inte att jag stannar längre än tre månader. Immigrationsmyndigheterna samarbetar med flygbolagen, så vid Air New Zealands incheckningsdiskar blir det stopp. Ett telefonsamtal till Kilroy travels i Sverige reder ut situationen och efter lite trixande är jag förbi incheckning och säkerhetskontroller och kan äta en försenad lunch utanför gejten. Därefter följer en riktig långflygning till Los Angeles. Från London går resan in i natten någonstans över Grönland och natten följer med oss över den nordamerikanska kontinenten. Det är tidig kväll lokal tid när vi landar i LA men redan mörkt. Hemma har klockan för länge sedan passerat midnatt. Alla skyltar i transitområdet är tvåspråkiga. Engelskan komplementeras inte av spanska, kinesiska eller något annat språk jag hade väntat mig i den här delen av världen, utan av japanska! Vi stannar cirka två timmar för tankning av planet och bensträckare för oss passagerare.

Jag är lite sliten efter de senaste dagarnas rejs med packning, flytt och städning och större delen av detta 35 timmar långa dygn ägnar jag åt att sova i flygplanssätena. Tiden på flygplatserna går till viss del i nostalgins tecken. Senast jag besökte London var jag arton och i Kalifornien har jag inte varit sen jag levde luffarliv där när jag var femton år gammal.

Fredag 28 november
Den här dagen hoppade jag i stort sett över. Jag vet inte exakt när vi passerade datumlinjen men det lär ha varit någon gång runt midnatt. Torsdag övergick på något sätt i lördag, medan jag sov, hängande tiotusen meter över det väldiga Stilla havet. Ungefär samtidigt bör vi ha passerat ekvatorn, första gången för mig.